Jag har alltid varit sådär superduktig på att inte laga mat. Och de gånger jag helt enkelt måste laga mat för att jag är hungrig, ingen annan är hemma och mackorna är slut så har jag kokat lite pasta (och med lite tur ha på riven ost om det finns). Men så en dag förra veckan fick jag för mig att börja laga mat. Hör och häpna! Den första riktiga måltid som jag någonsin gjort (helt själv, inte ens någon annan hemma) var en tacopaj. Och den smakade till och med helt okej. Sedan dess har det blivit bröd (med mamma...), maränger och egna hamburgare. 

 

Ni kanske inte tycker det låter svårt, men tänk då på att jag bara kokat pasta (och kanske potatis på sin höjd) förut. 

Igår tog jag en tur till Enköping för att hälsa på min kära syster, hennes dotter Tuva och den relativt nykläckta Charlie! Det var kaos vid förlossning med nedsövning, en livlös bebis och Robin (pappan) fick reda på att han tydligen hade klippt navelsträngen när han såg foton efteråt. Men nu mår alla bra och Charlie är varmt välkommen till världen! 

 

Hörrni. Det med att söka jobb. Det är en så onödig grej. Att klicka sig igenom alla annonser på arbetsförmedlingen och jobbsafari. Hur ofta får man de jobben man söker om man varken har erfarenhet eller utbildning? Jag spenaderade mina första fem dagar i Sverige med att skicka in till alla möjliga olika jobb, tills det slog mig att det är mycket lättare att kontakta människor man känner. 

 

Så jag ringde. Jag fick en "intervju". På en onsdag fick jag ett sommarjobb som startar 17 juni, men jag behöver ju pengar innan det... Så jag ringde en annan och VIPS! Under en enda dag lyckades jag skaffa mig lite olika jobb från 6 maj - 11 aug genom att bara ringa lite samtal till människor jag känner. Så himla smidigt! Jag ska nog aldrig söka jobb igen. 

 

 

Så glad blev jag. 

 

 

 Alltså vänta lite. Är det bara jag i den här världen som aldrig någonsin såg denna trailer? 

 

När jag hörde talas om den lät det som en ganska blek film om någon trist värld för längesedan, som möjligtvis skulle kunna vara bra, men lite långtråkig. Aldrig någonsin igen ska jag tänka så onda tankar om en film. 

 

Den här filmen utspelade sig för visso för längesen, men inte i någon trist värld! Det är en rolig, sorlig, fin, oseriös och superkonstig film om en scout som rymmer iväg med sin framtida fru. Ja, de flesta har säkert redan sett den, men till er som är lika långsamma som jag - se den! 

 

Det är ett uttryck som oftast är väldigt sant. Ett hem är där man kan andas ut. Vara sig själv. Man vet hur allt funkar och man trivs.

 

Det är flera som sagt att det måste vara skönt att vara hemma igen. Ja, visst är det skönt. Träffa familj, vänner, sova utan myggnät, veta att sjukvården funkar, ta på sig varma kläder, få vara ute när det är mörkt osv. Samtidigt längtar jag tillbaka så det gör ont. Jag har en familj där med. En mama, lillebror, lillasyster, baba, hela barnhemmet, alla afrikaner man nånsin stött på som fungerar som bröder och systrar. Vi kände oss som hemma där. Vi kunde gå runt i pjamasen, ligga i soffan, laga mat när vi ville, vara glada, vara ledsna. Vi lärde oss hitta i vår by och i den närmsta staden och hur alla system fungerar (även om det är korrupt och inte särskilt kul att ha och göra med). 

 

Nu ska jag andas här ett tag. Sedan ska jag hitta mig ett jobb. Spara pengar. Åka tillbaka. 

Redan i torsdags var det bestämt att vi skulle ta ett tidigare flyg eftersom Matilda var allvarligt sjuk. Vi började längta hem till familj och vänner och började känna oss klara där för den här gången. Längtade efter svensk mat, svenska sjukhus och svenska smarta människor. Ju närmre dagen kom, desto jobbigare blev det och när vi väl satte foten i taxin som skulle ta oss till flygplatsen var det inte alls roligt att åka längre. På två sekunder steg panikne och vi kände att det enda vi ville vara att slänga oss ur taxin och springa in igen, hem, till mama. Men chauffören gasade och svängde runt hörnet. Vi började storgråta och gjorde det hela vägen till flygplatsen. 

 

Väl i Sverige blev vi glada över att se våra mammor! Att andas frisk luft, äta på Mc Donalds och känna igen sig. Men kylan. Så fruktansvärt kallt. Här börjar människor ta av sig jackorna medan jag och Matilda vrider in oss i allt vi kan hitta. Kinderna är helt röda och hela ansiktet bränner av köld när jag kliver in i värmen.

 

 

Några av mina närmsta vänner visste inget om min tidigare hemkomst. Det var sååå kul att plinga på och bara stå där utanför helt plötsligt. Det ska jag nog göra oftare.