Redan i torsdags var det bestämt att vi skulle ta ett tidigare flyg eftersom Matilda var allvarligt sjuk. Vi började längta hem till familj och vänner och började känna oss klara där för den här gången. Längtade efter svensk mat, svenska sjukhus och svenska smarta människor. Ju närmre dagen kom, desto jobbigare blev det och när vi väl satte foten i taxin som skulle ta oss till flygplatsen var det inte alls roligt att åka längre. På två sekunder steg panikne och vi kände att det enda vi ville vara att slänga oss ur taxin och springa in igen, hem, till mama. Men chauffören gasade och svängde runt hörnet. Vi började storgråta och gjorde det hela vägen till flygplatsen. 

 

Väl i Sverige blev vi glada över att se våra mammor! Att andas frisk luft, äta på Mc Donalds och känna igen sig. Men kylan. Så fruktansvärt kallt. Här börjar människor ta av sig jackorna medan jag och Matilda vrider in oss i allt vi kan hitta. Kinderna är helt röda och hela ansiktet bränner av köld när jag kliver in i värmen.

 

 

Några av mina närmsta vänner visste inget om min tidigare hemkomst. Det var sååå kul att plinga på och bara stå där utanför helt plötsligt. Det ska jag nog göra oftare.